I Understand You, Ariel!

Hey Blog!

Var på Lappis i helgen. Lapplandsveckan som är det fullständiga namnet och pingstarnas sommar konferens i Husbondliden (bushigt men sant). Var riktigt kul, härliga seminarier, möten, folk osv. Synd kanske att jag inte alls kände många innan, men tur var att vännen Sara var med! :) Utan henne - inget lappis!

MEN - Det var oxå här det hände. Något jag säkerligen aldrig har varit med om förut. Ja isåfall inte lika snabbt som på en sekund. (Jag blir väl tyvärr bättre med åren... :J)
Jag satt i bänkraden och andades in atmosfären. Så småningom började jag fundera om inte en person skulle vara där någonstans. Jag sökte med blicken och började känna spänning i magen. Men det var som om någon ville rikta min blick åt ett visst håll, och i samma veva som jag vände mitt huvud fick jag musiken från Den lilla sjöjungfrun (du vet, i det tillfället som Ariel ser Eric för första gången) från "ovan" och jag såg Härligheten själv. Därborta stod han, omringad av massa folks huvuden bänkarna framför med den mysigaste tröja du kan tänka dig. Jag var fast - med ett töntigt snett leende på läpparna. (Jag undrar om det fanns med ett lysande skimmer kring denna individ. Jag misstänker det. ;)

Jaha och där satt man. Med den underbaraste känsla du kan tänka dig. Innerst inne kanske jag ville trycka på off-knappen, men vad kunde jag göra? Känslan satt kvar som handen i handsken och nog var den gjuten i cement alltid!! ("Like glow/Som gjutet!" Ace.... Du intelligenta man... ;)

Senare på lördagen blev det värre. Allting blev som en explosion inuti mig. Det fulkomligt sprängdes känslor som for ut och in, vilket ledde att jag befann mig hela dagen i ett upp och ner-tillstånd. Hela dagen var i sig helt bra. Jag umgicks som alla andra och jag fick oxå prata lite grann med den unike. Men denna KÄNSLA med stora bokstäver tog knäcken på mig. Jag förstår Sara att det inte var lätt för henne att säga några kloka ord när vi gick på en promenad och jag bara sprutade ut tårar och försökte förklara det bästa jag kunde. Men jag inser nu att detta tillstånd var ett av de svåraste för mig att förklara någonsin. Ja hela den kompletta känslan var nästan helt obeskrivbar, bara den "yttersta" faktan kunde förklaras. :l

Tack vare bön, stöttande kompis och ett lugnt rum fick mig att sova gott den natten. ¤¤¤(zZz)

På söndagen kändes det bättre. Jag och Sara satt och åt frukost och bara njöt av den utsökta havregrynsgröten. Jag satt då och då och kollade på folk som gick. Bla såg jag en kille som såg velig ut angående rätt sittplats. Men till min stora förvåning (efter att ha typ tokstirrat på honom) så såg jag att det var ingen annan än "Taadaaaa!!!" (eller "oooooAAAA!!!" <- The ultimate SingStar sound) Himself. Nuduschad och sådär SöndagsFräsch! :) Jag försökte med iver inte synliggöra att jag smälte som smör innombords.

På hemfärden kvittrade alla möjliga tankar upp. Bland annat en som fick mitt självförtroende att sjunka lite: "Får jag en jobbig blick för folk när jag tittar intresserad på personer & saker med mina STORA (enligt vissa) ögon?" Visst tror jag inte på det där, men tanken fick mig att fälla en tår. Och det blev inte bättre när Marcus bilspelare bjöd på några "godbitar" som:

- Raindrops keep falling on my head
- Will you still love me tomorrow?
- I have nothing

(Tog till mina brillor for protection. Ville m alla medel undkomma Miranda & Marcus ev framtida: "Vad är det?"- kommentarer..)

Nu denna vecka har det varit skönt att jobba. I allafall idag. I måndags var det bara skumt att byta miljö sådär tvärt... men det får väl ta den tid det tar. Och denna vecka är min 7-13 vecka = Lyckovecka!!! Det om något är vad jag behöver. Nu måste även en Izza sova... Ska se till så att sterion sätter igång klockradion på normaltid nu. Kl 05.oo - inte en kvart senare!!! ;) Sömniga pussar.... Love, Izza

Ps. Dagens tips: Citronfromage från Hemgården. MUMMA!!! :D

Ps.2 Helena, Tilde, Edvin och kusin Peter var på besök hos oss idag. Det kunde förstås inte missa att se vårat byggarprojekt. Dom verkade gilla det! Tilde kom fram till mig där jag stod och putsa taklistor och hon frågade mig om mycket. Sicken mycket intelligent tjej på 5 bast! Och jag har insett att det är viktigt att ta barn på allvar istället för att prata babyspråk. De har så mkt bra att säga. De inspirerar mig och jag tror nog inte att jag är ensam om att tycka så. Och fatta ändå så härligt i den åldern - livet leker, inga bekymmer och man lever i nuet. Det måste vuxna bli bättre på. (Vill föralltid vara ett barn eller åtminstone en ung individ i själen. Tror och Hoppas på det!)