Simma Lungt! Och en gång för alla: Klipp nu strängen!

Tjobee!

Idag blev det bla annat att simma på Edda. Och 1 km är väl inte så fel ändå? Var nöjd iaf med 500 m (var ett litet tag sen nu) men tursamt orkade jag lite till. ;) Har upptäckt att ryggsim är så smidigt. Det är lättare att simma snabbare och så kan axlarna få sträcka ut sig och vila mellan varven. Har inte simmat så mkt ryggsim förut. Det här gillar vi! :D Träffade bla en del folk från Solvik där. Supharat och hennes man, två tjejer från allmänna och typ en halv klass från baslinjen. Kul att snacka med dem! Roligt var det oxå att få träffa den nya eleven Tabea från Tyskland. En trevlig prick! ;)


Ikväll var jag på smågrupp hos Elisabet. Mkt prat och skratt blev det! Vid slutet av kvällen så ringde Ms pappa på hennes mobil och var orolig. Han hade undrat vars hon var för hennes mobil hade slut batterier och var på laddning. De grälade på telefonen. Han hade tom kört ända från K - Ske-å för att få reda på vars hon var. Jag förstår om båda var frustrerade på varann. Hennes far pga att hon inte ha hört av sig, för de har en god nära kontakt. Och hon pga att hon tyckte det var så jobbigt att de måste hålla koll på henne... gissar jag. Och om det antagandet stämmer så förstår jag henne så väl!!

Varför är det fortfarande så att föräldrar på ett sätt vägrar låta sina barn bli vuxna? Ta ansvar för sitt tänkande och agerande.. sitt liv. Jag tror att det är för många päron som inte vill klippa navelsträngen... ett slags kontrollbehov kvarstår. Det är förtaskigt! Hur ska unga vuxna vara självständiga när päronen inte låter de vara? Komplikationer uppstår.

Och sen är det så jobbigt när föräldrar inte tror att man kan klara sig som nyexaminerad vuxen. Klarar du av städningen? Visst stiger du upp i tid? Går du verkligen igenom dina räkningar? Det känns som om många vuxna tror att barnen förblir "curling's", när det själva verket är föräldrarna själva som är... just det.. curlingföräldrar. Inte alla är det... men det finns en del... med små som stora influenser. Det bli som så tabubelagt när päronen vill kasta ut sina barn i vuxenlivet, samtidigt som de vill ha koll på en. För mkt koll och kontroll kan det ju bli! :P

Åldern 20- ca 25 är en liten svår period. Inte att den åldern ha fortfarande svårt att hitta sig själv, nejdå... identiteten är kommen. ;) Utan att man ibland är som i ett vakuum. Man är för gammal för tonårsperioden och man är bara ständigt sååååå ung för de äldre. "Oj så ung du är... du har ju hela livet framför dig!" Vem känner inte igen den frasen? Var man än går förblir man ung.. hehe. Iof låter det ju lovande... när man närmar sig sina 50. ;) Men jag undrar bara litegrann vars respekten tog vägen?? I 1900-talets början var ju en finnig 15-åring rätt så vuxen. Om vi skulle ha den inställningen idag... skulle vi då börja tänka på pensionen eller barnbarn? Kanske inte... men den respekten vi skulle få skulle nog vara annorlunda.

Nu menar jag inte att vi ALDRIG får ngn respekt. Det får vi... mer än gärna. Men jag ser tydliga tendenser ibland att vår ålder har oförtjänt fått stämpeln "Ung & Dum". Och att den ibland osynligt sitter kvar. Då är det ju inte så konstigt att föräldrarna håller tömmarna om oss.. för vi var ju tydligen lite för unga, oförståndiga för att ta hand om våra egna liv. :P

En notering bara till the parents: Släpp kidsen! Ni har uppfostrat era barn väl (alldeles för väl ibland X).. så nu är det väl på tiden att ungarna får pröva sina egna vingar och hitta sitt självständiga liv. Det har vi i och för sig redan gjort! Det är bara DEN DÄR strängen som var för svår för föräldrarna att klippa av. ;)

Thank You! Izz.